Margareta Dahlin, Sollentuna
Ekorren som började isolera starholken med gullfiber.
Att skåda fågel hemma på egna tomten kan vara både roande och lärorikt. Fåglarnas beteende i deras vardagsliv har man ju inte ofta insyn i, men ibland har man tur. Som när jag en morgon öppnade fönstret mot trädgården och hela björken utanför var full av stjärtmesar. Det pinglade och surrade. Den kyliga och grå novembermorgonen blev genast roligare! De var ganska orädda och satt länge kvar och spisade läckerheter som det vanliga meståget missat. Stjärtmesar i Landsnora! Förut har jag bara sett dem ute vid Bögs gård på vintern. I flocken fanns även andra sällsyntheter för ett villaområde, snösparv, men troligen var dessa på väg söderöver och bara slog följe en bit med stjärtmesarna.
En fin höstdag för många år sedan flög en flock på minst 50 tranor här över, högt högt uppe, men de hördes ända ner till oss i den ovanligt tysta söndagsfriden. Vitkindade gässen vid Edsviken har sommartid sin flygkorridor häröver till Rösjön, Snuggan, Fjäturen eller vartåt de nu drar för en liten dagsutflykt. Änderna vispar också förbi varje dag till småsjöarna härikring.
En titt ut genom köksfönstret kan ge en glimt av en trädpiplärkas morgonputs. Det satt en i lugn och ro på trädgårdssoffan en varm dag i somras och gjorde sig ingen brådska. Varje vingpenna skulle dras i näbben. Armhålorna (vinghålorna?) putsades noga och sen satt den en stund i solskenet och bara mådde bra tycktes det. Den är vacker ser man på så nära håll.
Unge Herr Koltrasts intresse för jästa Krikon är mycket roande. Han måtte bli rejält på örat efter några shots av hemkörd Sliwovitz från Bar Merula. Jo, han vaktar avundsjukt på sina plommon sen, nåde den som rör de som ligger och puttrar i solskenet och luktar mäsk!
Roligaste iakttagelsen hittills är nog den vinter när vi hade en stor klump med talg hängande i ett snöre mitt på klädstrecket mellan två träd. En kråka hade sett godsaken och kom på att den var lite bökig att komma åt, den dinglade ju som ett klocklod när han flygande försökte ta en bit. Han satte sig på strecket och t-ä-n-k-t-e. "Aha! Om jag tar ett tag med näbben i snöret och hissar uppåt!" Jodå, klumpen kom upp en bit men rasade av tyngden ner igen så klart. En gång till. Samma visa. Hmmmm! Sedan kom han på det. Man sätter foten på snöret så kan man få upp hela klumpen i lagom äthöjd! Det fungerade utmärkt och den intresserade skata som tidigare försökt komma åt det goda satt avundsjukt och glodde. Mätt och belåten flög kråkan iväg och skatan satte sig ovanför talgklumpen och i tankebubblan ovanför stod: "Hur 17 gjorde han?" Nyp i snöret kom skatan ihåg, men resten? Den klarade inte av det och efter många försök gav den upp och fortsatte hänga som en kolibri franför talgen. Svärjande på skatspråket gav den sig så småningom av.
Samma talgklump väckte en ekorres nyfikenhet. Lindans fram till snöret med talgen blir bra, trodde ekorren. Hoppsan, klädstreck är av plast och hala så ekorren tappade fotfästet men klöste sig fast med alla tassar och gick armgång fram i stället. Sen hängde den i baktassarna och smorde kråset med härlig talg så den var flottig upp över morrhåren. Kunde nog kammat mittbena om han velat. Samma ekorre (?) fick för sig att den gamla starholken vore finfin lya för årets ungar. Grannens gullfiber stack ut lite ur husgrunden, och ekorren snodde tottar därifrån och började isolera holken. Lite trångt i ingången, men det gick. Sen hängde den på armbågarna i hålet och tittade ut på världen. Men mer blev det inte. Troligen kliar Gullfiber vansinnigt även på ekorrar!
Tomtskådning är himla rolig! Sitta i kvarterets dagis för
fågelungar av olika sorter, få oväntat besök av mindre
hackspett och järnsparv, se trädkrypare, hussvalor och tornseglare,
lära staren hur en rosenfink låter, konversera med en lövsångare…
"Om man kan glädjas åt lite har man mycket att glädjas
åt" har någon klok människa sagt. Sant!
Uppdaterad
2013-02-21
Bengt Stridh
